På denna sida har jag samlat bildsekvenser av olika händelser bland djuren på Eriksberg och som var särskilt intressanta, roliga eller spännande att bevittna och kunna föreviga med kameran.

Ålfiskaren 4 augusti 2018
I kvällssolen kom han flygande ganska lågt över vattenytan, så vacker och mäktig, och med siktet inställt på något längre fram. Jag följde honom med kameran när han gled förbi svanen på nära håll. Plötsligt spärrade han ut klorna, fäste sin örnblick ner mot vattnet och någon sekund senare fångade han sitt byte med stor precision - en ål. Med ålen i fast grepp flög han över viken och upp mot skogen och försvann. Hela händelsen var över på 12 sekunder (det kan jag konstatera i efterhand enligt kamerans tidsangivelse på de drygt 50 bilder jag hann ta) och det var fantastiskt roligt att ha fått förmånen att se den gamle hanen lyckas så väl med sitt fiske.

"David och Goliat" - En bildserie på en unik "fight" mellan tre arter 
I söndags, den 24 juni (2018) fick jag bevittna något som jag tror är alldeles speciellt! På Remmarna/Savannen gick en av davidshjortarna (en av de två som inte har fått (stora) horn). Där gick också två av de unga vuxna visenttjurarna en bit ifrån hjorten. Jag stannade bilen för att titta en stund och ta en bild eller två på hjorten för att bättre kunna se, vem av de två (hornlösa) han var.
Strax efter att jag hade stannat bilen började hjorten springa mot en av visenttjurarna, som stod i ett dike ca 20 meter bort. Hjorten stannade framför visenten och utmanade tjuren genom sitt sänkta huvud och stint stirrande blick. En stund stod de mitt emot varandra och visenttjuren tittade bara lugnt förvånat på hjorten, som om han undrade vad i all världen hjorten ville. Naturligtvis tog jag foton på de båda där de stod.

Döm om min förvåning när hjorten plötsligt tog sats och stångade tjuren. Jag vet inte vem av oss som blev mest häpen – visenttjuren eller jag (om nu visenter alls kan bli häpna?!). De stod en stund med huvudena tätt och, vad det såg ut som, ganska hårt tryckta mot varandra, men till sist tyckte nog visenten, att det fick vara nog med tramset. Han stampade till så vattnet i diket skvätte upp och tog några steg. Davidshjorten insåg då att det var ett misstag att utmana någon som var avsevärt större, tyngre och starkare än han själv. Så han fann för gott att ”bättre fly än illa fäkta”.
 
Hjorten sprang i en stor cirkel och under denna ”löprunda” kom han intill den andra visenten, som stod längre bort på fältet. Av bara farten försökte han sig på ett anfall också mot denna tjur men avbröt sig innan han kom fram och girade undan, sprang en bit till och stannade sedan upp och ”pustade ut” efter sitt energiska utbrott. Den första visenttjuren stod en bit ifrån och det verkade som om lugnet infunnit sig. Jag passade då på att köra fram en bit för att ha lite bättre vinkel för att få bättre överblick av slätten och lättare kunna fotografera lite andra djur, som gick på annan del av slätten.
 
Ett par minuter förflöt och ingenting särskilt hände. Men davidshjorten hade uppenbarligen fortfarande alldeles för många hormoner rusande i kroppen och behövde få utlopp för kaoset. Han satte fart mot den visent han anföll först och som lugnt stod och tittade. Tala om att inte förstå sitt eget bästa! Att ännu en gång ge sig på en så mycket större motståndare är, i alla fall med mänsklig logik, fullkomlig avsaknad av självbevarelsedrift. Fast det vet inte davidshjortar, så han satte av i galopp, rakt mot visentens bredsida. Emellertid måste självbevarelsedriften trots allt slagit till precis i sista sekunden, innan hjorthuvudet träffade visenten. Eller fick hjorten lite panik när han kom på, att motståndaren ju var densamme som han flydde från för bara några minuter sedan. Det blev en mycket tvär gir och sedan iväg, jagad ännu en gång av visenten.
 
Därefter blev det lugnt igen en god stund, tills davidshjorten åter anfäktades av heta stridskänslor och inriktade sig på ett lite mindre ”offer” – en vildsvinsgalt, som lugnt betade.
Grisens matro avbröts överrumplande när hjorten gick till anfall. Jag satt i bilen lika överrumplad jag men inte värre än att kameran fortfarande var i ”skottläge” och fick smattra på.
Så – avslutningsvis kommer ett gäng bilder på ”svinattacken”. Här avgick hjorten med segern och grisen flydde.
Att få se allt det här var sannerligen otroligt roligt, intressant och förmodligen ovanligt, för att inte säga unikt. Eriksberg torde vara den enda platsen i världen där man kan få uppleva detta.

Anledningen till denna davidshjorts beteende är, att för denna hjortart är det brunsttid nu. I år är det bara en av de tre vuxna hjortarna som har fått nya, stora horn och det är han, som har alla hindarna. De andra två har inte en chans att konkurrera om damerna. Men att inte ha fått stora horn hindrar inte, att hormonerna löper amok i kroppen. Att drista sig till att gå till angrepp mot en visent visar vilken "tvingande kraft" hormonerna utgör. Men kanske hjorten kände sig lite "stor och stark" när han lyckades få vildsvinet att fly :)

 

2016. Visentkalvens vådliga "swimrun". Den 16 augusti fick jag bevittna något jag aldrig tidigare sett. En liten visentkalv, bara några veckor gammal, tog sin första simtur, som snarast kan sägas blev ett "swimrun" då han också sprang en hel del.
Några vuxna visenter hade gått ut i sjön för att kalasa på näckrosor. På andra sidan sjön gick en ung ko med sin lille kalv. Jag stannade bilen för att ta några foton. Kon gick ner i vattnet för att dricka medan hennes lille skuttade omkring i gräset. Rätt som det var började kon gå allt längre ut i vattnet. Som om hon helt glömde bort att hon är nybliven mamma..  började hon simma ut mot de andra visenterna. Förmodligen blev längtan efter godiset näckrosor oemotståndlig för henne.
   Först tittade kalven efter henne, sedan började han springa fram och tillbaka i rasande fart utmed vattnet. Plötsligt, med ett rejält skutt, kastade han sig i vattnet - och jag hörde mig själv utbrista "jisses!!!" när jag insåg vad som hände. Det blev mycket plaskande, för han hade aldrig simmat förut. När han kommit sex- sju meter ut såg han lite panikslagen ut då han inte bottnade längre. Istället för att simma ut till mamma, eller vända tillbaka, vände han åt höger och började simma mot den lilla viken.
Jag är mycket väl medveten om, att vilda djurungar KAN simma men i vissa ögonblick såg det onekligen ganska vådligt ut. Det var inte helt utan oro jag fortsatte att fotografera den lilles kämpande.
Händelseförloppet fick till sist ett lyckligt slut - och jag fick en ganska unik bildserie på flera hundra kort. Här presenteras ett urval av bilderna.